Tog ett beslut idag. Kommer inte kunna jobba i sommar. Mamma mår som hon gör och jag kommer ta ut närståendepenning och vara hos henne i sommar. Känns som rätt beslut. Nästa vecka skulle jag jobbat så ja jag känner mig skit taskig mot arbetsgivarn men nu är det som det är. Tid tillsammans med min mamma är det viktigaste för mig just nu. Jag vill hjälpa henne så mycket jag kan. 

Kämpigt kvällar har vi fått igen, ja de är molly jag pratar om nu, går från det ena till det andra, jag har inte den orken som jag brukar heller plus att henkes jobbtider strulat till det lite också. Ska rådgöra med läkaren, om att ev sätta in melanotin tror jag det heter. Jag har iaf ett par timmar man måste kämpa väldigt mycket fysiskt med henne och det tar ju på alla krafter man har. Speciellt när hon inte tvekar att sparka en i ansiktet spotta och göra allt på äckelregistret, jag känner mig på nått sätt som en grå disktrasa. :( mår inte alls bra. Men de är för jag vet att för andra gäller de annat. Mamma har det värst. Jag önskar att den jävla sjukdomen tog och bara for åt helvete där den kommer ifrån.

Tiden står still nu. Och på ett sätt rusar den. Livet är inte till för mig igentligen. Det är för stort, för allvarligt, för hemskt och obarmhärtigt, jag älskar iaf min familj jättemycket. jag lever framförallt för barnen just nu känner jag när de är jävligt.jag lär vara stark för dem.