Jag funderar lite kring hur barn utvecklar sina personligheter. Jag Undrar lite kring de tysta och blyga barnen. Har de en inre dialog på ett annat sätt än de barn som är mer utåtriktade och pratar om allt som kommer upp i deras huvuden? Kan de barn som har en rik inre dialog och är mer tysta utåt ha större risk att utveckla stress och deprission när de blir vuxna?

Jag kan gå till mig själv. Var alltid en pratkvarn. Fram till Lekis när man blev påverkad av vad folk tyckte och tänkte om en. Man fick lära sig att läsa och skriva. I läsningen fastnade man i en drömvärld. Samma med skrivningen. Man kunde nästan ha tränat mer på att disskutera och uttrycka sig muntligt. Kan jag tycka såhär i efterhand när man tänker på skolan. Visst var det viktigt att kunna skriva snyggt. Men i dagens IT värld. Man trycker på en tangent. Vips En snygg bokstav. Det är funderingar som kommer upp hos mig och som jag tycker är orhört intressanta.