“As a child, one has that magical capacity to move among the many eras of the earth; to see the land as an animal does; to experience the sky from the perspective of a flower or a bee; to feel the earth quiver and breathe beneath us; to know a hundred different smells of mud and listen unselfconsciously to the soughing of the trees.”  

-Valerie Andrews, A Passion for this Earth

Det var den sista dagens morgon.

Vart upp på Nibbleberget och gått. Sååå härligt. Rått och dimmigt. Men härligt endå. Snälla ge mig en skog till bakgård. Charlan sprang som en tok efter lilla Ruff som faktiskt var snabbare. Lilla knäppterrier! Vi kom till ett sandtag och där lekte barnen en liten stund sen gick vi hemmåt. Mitt inne i skogen finns en fyrvägskorsning. Skulle vara intressant att gå längre där sen mitt in i skogen sen när man har en vuxen hund som får gå långt. Spännande. Ska iallafall gå samma sväng nästa vecka utan barn och fota lite.

Jag har insett att de går fan inte att ha såhär tråkigt som jag haft på senaste tiden. Något måste göras. Pronto!! Orkar inte fördriva dagarna bara utan saker att se fram emot. Saker som är roligt som man sällan gör eller bara drar sig för att göra.

Besöka fina platser i dalarna och fotografera. (till våren)
Åka till olika skogar vandra och upptäcka nya platser. (till våren)
Åka till andra städer och gå ut på krogen och festa tillsammans.
Besöka bekanta i andra städer.

Åka och göra dedär tatueringarna.

 

 

Åh nu tycker jag barnens lov kan vara slut snart så man får ta nya friska tag med skolan. Är halv färdig med sista arbetet men sen behöver alla arbetena som gjorts under höstterminen checkas över och godkännas och läggas ihop. Jag är nåååågot uttråkad också. Valpen får inte motionera, barnen är mest bara inne coh river i allt möjligt då de inte finns någon rolig snö att leka i och sen tittar de på film så ögonen blir fyrkantiga. Försöker göra nått litet pyssel då och då med dem och så leker vi kramleken (nallebjörn haha Mollys favoritlek). Men mest känns de som jag är fylld av tidstress och halvdan ångest. Tänker på året som en urtavla. Tänker att Mamma vart borta 6 månader. Hur konstigt allt är. Att jag är klarutbildad om ett år. Hur och vart jag ska jobba då. Hur det kommer att gå. Hur man ska orka samla ihop sig som människa. Kunna försöka få tag på nytt boende osv.

Allt känns som en kamp på ett eller annat sätt. Jag försöker skrapa ihop lite styrka men känner mig bara ynglig och blir ibland arg över att jag inte är mer handlingskraftig och posetiv. Men jag vet inte... usch.

Ska dricka vidare mitt Te nu och sluta fundera så mycket. Livet måste levas endå.